edit!

du är jane
jag är en av alla män
vi är apor ett gäng
som mest gapar på varann och på saker
ingen levande kan vilja va med oss
men du jane
kolla ovanför linningen
jag har pattar och komplex
mer i skallen än sport och sex
jag vill följa med dig hem
bara trösta dig
och sedan gå hem helt själv till mig
vill du tvärtom kan vi göra tvärtom det är klart
vill du tvärtom kan vi göra tvärtom det är klart
men vi kan väl dela
gå halva vägen var
jag vill dela
hörru jane
tillvaron är mest skit men
vem har bestämt att du
måste klara den helt själv
snälla dela den med mig
jag lovar att ta hand om dig
kära jane
vad du än vill är jag jane
vill du jobba är jag med
hämtar barnen klockan tre
kokar soppa på en spik
ena dagen andra lik

hittade nyss den här efter att den har saknats från jompas dator och ville bara berätta om hur emotional jag blir av den här låten (för det är delar ur en låt, ingen dikt jag snodde ihop sådär på några minuter eller så även om man kan tro det eftersom jag är så brilliant). Iallafall, varje gång jag hör den så utbrister hjärnan "JAMEN! KLART DET ÄR SÅ!"
här går vi kvinnor runt och är så jävla neddtryckta efter åratal av ett kvinnofientligt samhälle och tvi på männen och allt dom tänker på är ligga och klia sig på pungen. Och jaja, visst har och är livet orättvist för oss som är utrustade med vajayjays . Men please! Varje gång jag hör den här låten KÄNNER jag med männen. Riktigt lider. Vill pyssla om och säga förlåtförlåtförlåt för att jag inte tror högt om dig eftersom du är man och oduglig i alla kvinnors ögon.
Och nä, jag driver inte med er nu. Eftersom jag vet att jag lätt kan uppfattas som sarkastisk (rätt i 99 av 100 tillfällen) så är det kanske lika bra att jag förtydligar mig själv i det här ämnet.

Nu går jag till Jompa och hyllar hans manlighet, alltså inte hans genitalier utan han som man. bara.